Madde&Louise

Allt går verkligen inte som man tänkt sig. Alltid är det jag som står på kanten, så har det mer eller mindre alltid varit. Jag är den som alla tar förgivet och tror att jag alltid finns där när dom tycker att det passar dom. Bara för att jag är "för snäll". Ena dagen kan de inte säga ett ord till mig, vara riktiga bitchar och vara skitdryga när man pratar på sms eller facebook men nästa dag kan det vara "Åh heej världens finaste Madde, du är bä...." blablablablblablablablabla. Jag är så trött på att bli den som alltid skjuts ut på kanten men som dras in när det behövs eller passar dem. Men jag orkar inte det längre, det är dags att jag börjar säga ifrån och göra allt på mitt sätt och inte bara glida med.

Visst, jag glider inte bara med jag säger ifrån och allt det där men även om jag gör det glider jag ut på kanten ändå så jag börjar undra om det är de som trycker ut mig med flit?

Men allt löser sig, det vet jag! Men den bästa personen i mitt liv just nu är min pojkvän, han får mig alltid att må bra och han finns alltid för mig. Han gör mig lycklig och när jag är lycklig mår jag som bäst. Så länge jag är lycklig ska jag inte tänka på allt runt omkring som kan få mig att må dåligt. För egentligen har jag det väldigt bra.

jag har

En underbar familj,

En underbar pojkvän,

En underbar häst,

Underbara vänner

Underbart rolig klass

Så vad ska jag klaga på egentligen? Men det är det här med vänner - ibland vet man inte vilka som är äkta och inte och det är det jag grubblar på så mycket. Ena dagen är man bästavänner andra dagen inte, men jag tror jag har kommit underfund med vilka som faktiskt står mig nära oavsett vad, det är dem jag kommer att fokusera på och uppskatta. Varför ödsla tid på folk som inte ens bryr som om än själv? Ingen idée alls har jag kommit fram till.

Skönt att bara skriva av sig.

Du är det finaste jag vet! <3