Madde&Louise

Gårdagen (fredag 16/3) var verkligen hur bra som helst, till en början, om man bortser från min brutala mensvärk. Dagen började med att jag åkte till Louise och skulle plugga men det resulterade i att en blus kom med mig hem istället. Good?! Visar bild senare. Jag hittade även en klänning för 900 spänn som jag är helt kär i men den kommer nog aldrig bli min för jag vill inte lägga så mycket pengar på en klänning.

Efter att jag och finaste Louise lunchat mötte jag upp Joel. Vi åkte och gymmade men det gick inte heller bra för jag hade så ont i magen och mådde illa så vi åkte hem istället. Vid kvart över fyra gick vi till hans småsyskons dagis för att hämta dem, vi gick där med vagn. Så på vägen hem såg vi ut som en familj. Jag och Joel och ett barn i vagnen och den andra gick och höll mig i handen. Hehe, en söt familj var vi dock.. Men jag måste verkligen säga att Joels småsyskon är helt underbara. Så söta, roliga, galna, väluppfostrade, trevliga etc etc. Jag älskar dem, helt underbara barn.

Vi åkte vid halv 6 in till sergel och åt middag på donken (ovanligt va?). Nej, men vi har faktiskt bestämt att vi nu ska istället för att prioritera bio kanske gå ut och lägga de pengarna på en riktig restaurang middag. Vi såg iallafall Journy to the mystery Island och den var faktiskt sjukt bra, rekommenderar den DOCK kunde man ändrat några meningar i manuset - lite töntiga men filmen i sig var toppen.

Avslutet på denna dag var inte lika bra... På väg till bion ringer mamma och berättar något jag inte i min vildaste fantasi tänkte att hon skulle berätta - det gjorde att jag började gråta på tunnelbanan men att ha Joel där som tog min hand efter jag berättat vad mamma hade sagt frågade han: Vill du verkligen gå på bio nu efter det här?

SÅKLART, jag vill. Det fanns ingen bättre tidpunkt att få göra något som fick mig på andra tankar än nu. Tankarna om vad som har hänt och vad som KAN hända försvann under några timmar. Men när vi väntade på bussen och mamma ringer och jag hör gråten i hennes röst brast allt. På bussen började jag gråta, tårarna rann, Joel torkade dem och höll om mig, sa ingenting men det behövdes inte. Han fanns där och gav mig kärlek det var allt som behövdes, men behöver inte alltid säga saker om man kan visa de. Så blev det bra en stund. Men när jag gick av bussen och satt själv i centrum och väntade på min buss började jag gråta igen - kände mig så ensam. Hela bussresan hem grät jag och sen så mötte jag upp mamma och pappa i brunn som varit så snälla och gått och mött mig där så gick vi hem. Vi pratade.

Just nu, är jag utmattad av all gråt, jag är i chock, jag är rädd och jag vet inte vad jag ska göra. Och att få höra: Jag måste åka, jag vet inte när jag kommer hem.

Jag tänkte då: Är du borta en vecka, en månad, två veckor, 5 dagar? Men allt jag vet är att jag måste ta på mig rollen som vuxen nu och det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Men ska göra mitt bästa.

Vill inte skriva ut direkt vad som hänt, förrän allt är säkert, som gjort att min värld vänts upp och ned på 2 sekunder, och jag kommer kanske kännas frånvarande, nedstämd, ledsen och allt sådant men framförallt om jag inte svarar direkt på det ni skriver. Just nu vill jag bara samla tankarna, kommer berätta för mina bästa vänner snart, men tar det face to face när jag känner mig redo för det.  Skriver det här så mina nära vet om det så de inte tar något personligt. Allt jag vet just nu är att jag har en mycket jobbig period framför mig som kommer påverka hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Men jag ska verkligen försöka vara stark även om det inte är lätt.

Funderar även på att ta en paus från bloggen pga detta. Men det känns även som att nu är det som bäst för mig att få skriva av mig. Men vi säger såhär - jag skriver när jag skriver.